Började fundera lite på det där med relationer och känslor. En nära vän ringde mig och berättade om en kille hon har träffat ett tag, allt kändes bra tills veckan innan hon skulle åka bort i några månader och ville säga hejdå. Hon berättade att hur hon än gör, vilka hon än träffar så slutar det alltid på samma sätt och man börjar ifrågasätta sig själv.

 

Jag försöker övertala henne och säga att hon fått allt om bakfoten med tanke på att det fanns så mycket mer att ta ifrån. Då säger hon till mig "Om du träffade en pojke som du verkligen tycker om, skulle inte du vilja träffa den personen nästan hela tiden då, Hur trött du än var, speciellt om människan ska åka bort?"

 

Och ja, det är ju faktiskt sant. Tycker man om någon så ska man väl ändå vilja träffa den människan och vara med den människan så mycket som möjligt, och då ska väl inte trötthet eller andra små detaljer göra något, för tycker man om någon ser man till att lösa det.

 

Är relationer verkligen så okomplicerade och är det faktiskt så att vi gör dom så mycket mer komplicerat än vad dom bör vara?  Rätta mig om jag har fel, visst kan det vara roligt med jakten men hur kul är det att behöva jaga någon som inte alls vill bli fångad?

 

Visst, jag skulle verkligen inte vilja vara i en relation där man satt fast och inte såg något annat än den människan, men visst ligger de något i det. Vill man träffa någon ser man till att lösa det. Och det fick verkligen mig att vakna, jag tänker inte jaga någon som inte vill bli fångad. Då spelar det ingen roll hur mycket man gillar den männsikan. Man kan inte kämpa för någon som inte vet eller vill hur länge som helst.

 

Undrar vad är det som gör att en männsika inte vågar ta steget ut i det okända? Gamla realtioner, rädslan att bli sårad, rädslan att faktiskt såra, osäkerhet, väntan på något bättre?

 

Nu blev det ett väldigt långt och djupt inlägg, men det blev lite lättare i huvudet i alla fall.

 

//L