För exakt ett år sedan stod en av mina bästa vänner och väntade på mig med en mjukisälg på flygplatsen. Vi for hem till henne och åt middag och drack en massa vin och bara pratade strunt. De var en sjukt fin kväll..Till en början.. För det var också exakt ett år sedan som jag fick vara med om min första panikångest attack.

 

När luften bara försvinner, du ser i en tunnel och du vet inte vad som händer runt omkring dig.. Jag hörde inte vad hon sa, förstod inte att hon inte förstod vad jag försökte få fram, de enda jag såg var mörker.. Trots att jag hyperventilerade kände jag mig lugn.. Trots att jag var allt annat än lugn.

 

I år blev det inget vin i fina vänners sällskap, utan istället en jäkla massa värktabletter, voltaren och tigerbalsam.. för i år stod tydligen ryggskott på schemat.. och helt ärligt har jag faktiskt inte bestämt mig vad jag föredrar bäst av de två... Så glad alla hjärtans dag allihopa, hoppas ni har lite bättre tur än mig på denna kärleksfulla dag. Så får vi se vad jag har att komma med för olycka nästa år! 

 

/L

Jag sluter ögonen, jag blundar. Jag vill inte se, jag blundar hårdare. Jag känner att tårarna försöker tränga fram. Jag försöker stänga av, jag försöker förhindra dom. Jag vill inte se, inte nu.. inte än.. Det gör för ont, jag blundar en liten stund till och hoppas att jag snart faller till sömns.

Jag lever och mår bra, förutom förkylningen som gör att jag inte kan träna så mår jag ändå bra. Jag känner mig glad. Jag har slutat över tänka och analysera allt. Jag lever för mig själv och jag har valt att acceptera att det ibland är upp och ned. Men idag mår jag bra, idag är jag stark.