Du är vacker sa han med ett leende. Jag försökte att se det, jag blundade och tittade mig själv i spegeln. Jag kunde fortfarande inte se det. Han tittade in i mina ögon strök bort en hårslinga från mitt ansikte. Jag tittade ned i backen, vågade inte titta in i hans ögon.

 

Han lyfte min haka och sa orden igen, dom ekade i mitt huvud men jag kunde inte höra dom. Jag kunde inte se det. Han kysste mina läppar och höll mig i sin famn. Jag önskar jag kunde se det. 

Det är sent.

Han sveper upp bakom dig, lägger sina armar runt dig och omfamnar dig i en kram. Han kysser din nacke och ber dig stanna kvar. Du vänder dig om och ser in i hans ögon. Han menar varje ord.

 

Han vill att du ska stanna, Stanna kvar i hans famn. Du kysser honom godnatt och vänder dig om, du börjar gå. Han tar tag i din hand och drar dig tillbaka. Snälla gå inte, stanna kvar.

Hans mörkbruna ögon såg så mystiska ut, hon kunde inte släppa honom med blicken. Det var något hos den där pojken som fick henne att undra vem han var. Kanske var de hans gulliga sneda leende, hon var inte riktigt säker. Hon tog sin is-kaffe och satte sig vid poolen, vinden fläktade skönt i den heta värmen. Hon smuttade av sitt is-kaffe och njöt av att vara på semester. 

 

Servitören kommer och frågar om hon vill ha påfyllning medan han lämnar en lapp på hennes solsäng. Flickan nickar och tittar sedan på lappen. Det var från han, han med de mörkbruna ögonen, han tittade åt hennes håll och log sitt sneda leende. Flickan kunde inte annat än att le tillbaka.

 

Ute på terassen hade det nu blivit svalt och mörkret hade precis lagt sig över staden. Hon mötte upp den söta pojken som tog hennes hand. De gick ned mot stranden och bara pratade, i bakgrunden hörde man vågornas brus och människornas skratt från restaurangerna. 

 

Längst klipporna låg det en mysig och avsides restaurang, när dom kommer närmare ser flickan att det inte är en vanlig restaurang, nere på klipporna var det bord och stolar precis vid vattenytan, på borden fanns det tända lyktor som lös upp klipporna så vackert. De gick ned för en brant trästege som tog dem ned till borden. Vattnet skvalpade upp vid fötterna och himlen var stjärnklar. 

 

På vägen tillbaka gick de förbi en kille som sålde rosor, den söta pojken med de mörkbruna ögonen stannade honom och köpte en ros, han log sitt sneda leende och överlämnade rosen till flickan. Hon kände hur värmen växte i kroppen och hon besvarade tacksamt rosen med en kyss.

 

Pojken och flickan träffades varje ledig stund tills dagen kom när flickan skulle återvända hem. De höll kontakten ett tag, tills flickan tyckte att det blev för jobbigt. Flickan drömmer sig ofta tillbaka till just den platsen och vem vet, en vacker dag kanske hon återvänder..

Där står han, rakt framför mig. Jag ser honom så tydligt. Han tittar åt mitt håll, nickar och ler. Jag blir alldeles stel, varje muskel i min kropp fryser till is och plötsligt kan jag inte röra mig. Han går med lätta steg mot mig och släpper mig inte med blicken.

 

Han tar min hand och tittar djupt in i mina ögon, ögonen som får benen att vika sig och plötsligt känner jag mig väldigt vimsig och yr, nästan lite berusad. Han lägger ena handen på min kind, han ler och når mina läppar i en underbar kyss. Varje blodådra i min kropp fylls med glädje och lust, jag blir alldeles varm. 

 

Jag undrar för en kort stund om det är såhär det känns att vara kär. Vara förälskad. Det känns som en dröm, en sån där dröm som du inte vill ska ta slut. Du vill inte vakna. Men när du väl öppnar ögonen kan du inte låta bli att le. Han står ju faktiskt rakt framför dig.

Det var en sommarkväll som flickan träffade pojken.

Pojken som hon hade träffat några gånger innan fast för flera år sedan.

De satt nere vid vattnet och bara pratade.

 

De träffades några gånger och flickan förstod inte längre hur telefonen en gång i tiden hade skrämt henne. Det fanns något hos honom som gjorde det lätt att prata, som att de känt varandra hela livet. Till en början var flickan lite rädd. Rädd att pojken skulle känna mer för henne än vad hon gjorde för honom. Hon hoppades vid flera tillfällen att pojken inte var påväg att falla för henne. För hon visste att hon skulle såra honom då hon själv var så trasig. Flickan såg honom bara som en vän och flera gånger sa hon till sig själv att pojken inte får falla för henne. Hon ville inte såra honom.

 

Tiden gick och flickan fick äta upp sina ord. Flickan föll. Hårdare än vad hon någonsin kunnat ana, hur kunde den där pojken som hon inte ville något med ta hennes hjärta och få henne på fall. Hans blågröna ögon fick benen att vika sig och hon fick plötsligt svårt att andas. Flickan blev förvirrad och förstod ingenting. Men hon hade fallit.

 

Hon berättade för pojken att hon såg honom som mer än en vän, pojken var inte beredd på att fånga flickan som föll. Flickan tappade andan och dunkade i golvet, hon kunde inte ställa sig upp, benen skakade för mycket. Hon låg kvar på golvet och funderade över hur det kunde ha blivit om pojken faktiskt hade fångat henne. Men hon fick aldrig de svaret veta. 

Det var en kall januarinatt, flickan var trött och kall, hon ville egentligen inget hellre än att slänga sig i pojkens famn och bara vara. Men flickan var rädd. Rädd att hon skulle förstöra, att pojken inte kände samma som hon. Det var en kall januarinatt flickan och pojken hade åkt omkring i en varm bil och bara pratat, flickan var nervös, hon kunde inte vänta längre, hon ville veta. Dom stannade utanför en mack, flickan tog ett djupt andetag och berättade för pojken vad hon kände. Pojken tittade ut genom fönstret och sedan in i hennes ögon, flickan blev mer nervös.

 

Dom gick in på macken, fortfarande inget svar. Han kände de människor som jobbade där, de stod samlade och bara pratade, flickan kunde inte slita sin blick från pojkens vackra ögon. Hon förstod inte hur det var möjligt, hur kunde han ha fått en så trasig människa på fall och nästintill gjort henne hel?

 

Flickan gick ifrån, ställde sig vid tidningarna och försökte hitta något annat att lägga tankarna på. För hur skulle han någonsin se henne på det sättet. Utan förvarning känner hon en arm runt sig, pojken håller om henne. Han frågar om hon hittar något intressant, flickan får en klump i magen, hon nickar.

 

Dom går omkring inne på den lilla macken. Pojken lägger armarna runt flickans nacke och lutar henne bakåt. Han kysser henne på pannan och bara fortsätter hålla om henne. Flickan kände sig hel men samtidigt räddare än innan. Dom går ut i den kalla luften, pojken drar flickan tätt intill sig och bara tittar henne djupt i ögonen.

 

Flickan blir aldeless stel, hon vill inget hellre än att bara ta tag i pojken och kyssa honom. Istället tar hon ett djupt andetag och tittar in i pojkens ögon. Dom står så nära att deras nästippar tar i varandra, flickan vill inte skrämma honom så hon bara väntar. Deras händer var sammanflätade och deras läppar nuddar varandras men utan att kyssas. Flickan är inte längre kall, pojken drar henne ännu närmare och kysser henne. Flickan lägger armarna runt honom och kysser tillbaka.

 

Hon förstod då att pojken inte kunde säga något, bara visa. Pojken var nog lika rädd som flickan men inte på samma sätt. Hon fick för sig att pojken var rädd för att känna något för någon ny. Hon kanske hade rätt, vem vet. Pojken och flickan gick fram och tillbaka i några månader och flickan började tro på kärleken igen. Flickan kände en känsla hon aldrig tidigare varit med om. Hon blev kär. Men pojken kände inte samma. Pojken och flickan gick skilda vägar.