Det var en sommarkväll som flickan träffade pojken.

Pojken som hon hade träffat några gånger innan fast för flera år sedan.

De satt nere vid vattnet och bara pratade.

 

De träffades några gånger och flickan förstod inte längre hur telefonen en gång i tiden hade skrämt henne. Det fanns något hos honom som gjorde det lätt att prata, som att de känt varandra hela livet. Till en början var flickan lite rädd. Rädd att pojken skulle känna mer för henne än vad hon gjorde för honom. Hon hoppades vid flera tillfällen att pojken inte var påväg att falla för henne. För hon visste att hon skulle såra honom då hon själv var så trasig. Flickan såg honom bara som en vän och flera gånger sa hon till sig själv att pojken inte får falla för henne. Hon ville inte såra honom.

 

Tiden gick och flickan fick äta upp sina ord. Flickan föll. Hårdare än vad hon någonsin kunnat ana, hur kunde den där pojken som hon inte ville något med ta hennes hjärta och få henne på fall. Hans blågröna ögon fick benen att vika sig och hon fick plötsligt svårt att andas. Flickan blev förvirrad och förstod ingenting. Men hon hade fallit.

 

Hon berättade för pojken att hon såg honom som mer än en vän, pojken var inte beredd på att fånga flickan som föll. Flickan tappade andan och dunkade i golvet, hon kunde inte ställa sig upp, benen skakade för mycket. Hon låg kvar på golvet och funderade över hur det kunde ha blivit om pojken faktiskt hade fångat henne. Men hon fick aldrig de svaret veta.